Hej alla Snowcamp hjältar!
Jag minns när sommaren led mot sitt slut och Jag, Jeppe och Emelie stod kvar och vinkade av dom sisa Snowcamp gästerna.
Det var kallt och blåsigt och alla hade nog en lite klump i magen men det vara bara att erkänna: “nu är faktiskt sommaren över” :(
Orsa frös till is på en knapp vecka efter att alla glada och energi fulla kids och ungdomar lämnat stället, det hände inte någonting på Snowcampområdet, ingen ting! Mitt i den mörka övergången från Snowcamp energifulla dagar till verklighetens långa vardagar så fick jag en liten ide!
Efter som att jag trivs så mycket med att umgås med unga energifulla människor med starka viljor att göra det vi ynglingar är bäst på, “ha skoj!” så tänkte jag att jag ska göra samma grej men omvänt så att säga…
En knapp månad senare så satt jag i Kenyas huvudstad Nairobi. Jag var där för att hjälpa och stötta barnen på andra sidan jorden som har samma potential att ha det lika bra som oss här i Sverige men absolut inga förutsättningar. Jag träffade barn som var mellan 3-14 år som inte hade några föräldrar och bodde på soptippar och i dikestrummor mm, det var minst sagt hemskt att se att en del barn måste genomlida såna extremt grymma miljöer som ca 200,000 gatubarn i Kenya gör. Men det är en lärdom som jag hoppas alla får uppleva.
Ska jag berätta alla grejer som jag sett och gjort mm, så kommer WWW inte räcka till, så jag vill summera mina upplevelser och tanka i en mening:
”Människor är människor vart vi än i världen hamnar, det som tycks skilja oss åt är förutsättningarna vi fått i sängen vi föddes i. “
BIRD CALL på barnfängelset i slumområdet Kibera.
/Alric ljunghager
